När jag skriver denna betraktelse är vi mitt uppe i sluttampen av den brinnande valkampen. Då jag själv, utöver genom mitt ansvar som högste ledare i Nordiska motståndsrörelsen och genom det också högst ansvarig chef för den pågående valkampen i hela landet, också är boendes i en av de fyra kommuner där vi ställer upp i kommunvalet så är jag verkligen mitt uppe i smeten.

Valkampen har under året, men allt mer intensivt här på sluttampen, kommit att forma stora delar av mitt liv. Stress i mängder. Dålig sömn till följd av det. Orutin på vardagen vilket lett till både sämre matvanor och i stort sett utebliven fysisk träning vilket alltså gett mig tillfälligt sämre fysisk form. En bil som gått många fler mil än i vanliga fall och med det ökade kostnader för en redan ibland ganska ansträngd ekonomi.

Trots allt detta vill jag verkligen utbringa ett högljutt och högst ärligt menat: Jag önskar innerligt att denna period skulle pågå längre än till söndag kväll! Jag skulle inte vilja ha det på något annat vis och jag kommer verkligen att sakna valkampen.

Samtidigt har det nämligen också varit helt fantastiskt roligt. Förutom min fina familj så är det ju det här jag lever för. Nationalsocialistisk frihetskamp med allra högst fokus i verkligheten här och nu – på gator och torg!

Det har varit en fantastisk gemenskap när man fått infinna sig bland de eldsjälar som verkligen gett allt för kampen nu under denna tid. Det har varit helt otroligt att få uppleva det enorma stöd vi uppenbarligen har bland folket. Om Morgan Johansson eller Annie Lööf vore en fluga på väggen runt våra valtält eller banderoller på stan så är sannolikheten stor att de emigrerat till något annat land där folket var mer duperade och sugna på globalistisk folkutbytespolitik.

Jag skulle faktiskt vilja ta det så långt som att jag tycker uppriktigt synd om de nationella som inte har fått uppleva detsamma som mig under de senaste veckorna. Organisationskamrater som bor i nästen där vi inte ställer upp i val och som av olika anledningar heller inte varit särskilt engagerade i vår något mer svala riksdagskampanj. Sådana som tråkigt nog valt att sitta på läktaren istället för att ansluta sig eller som varit engagerade tidigare men med åren fallit ur ledet. Män och kvinnor som tillhör andra mer eller mindre nationellt sinnade organisationer som indirekt eller rent av direkt uttalat att de inte tror på det här med att ställa upp i val eller åtminstone inte deltar själva i det hela. De går alla miste om hur otroligt roligt det är att vara aktiv nationalsocialist – en av de helt klart mest fantastiska känslorna som finns!

När jag tänker tillbaka så kommer jag framförallt ihåg den frenesi och kampglädje som i alla fall jag kände då. Vi var många som jobbade väldigt intensivt en längre period innan det valet och jag minns det som en lycklig period. Det är svårt att förklara, men att jobba tillsammans mot ett förutbestämt mål kan vara väldigt tillfredsställande.

Citatet ovan är från intervjun med Markus Nordh som publicerades nu i veckan. Det är förvisso ett svar på vad han minns från valkampen 2018, men som jag menar passar precis lika bra här och nu för att beskriva valkampen 2022.

Självklart menar jag inte att precis allt är guld och gröna skogar. Såklart stöter man också på människor som är uttalat negativt inställda till oss. Sanningen är dock att de är betydligt färre än de som är uttalat positivt inställda och dessutom saknar de totalt argument för sin sak. Ett exempel är den enligt egen utsago högutbildade och även påstått belästa gråsosse jag fick det tveksamma nöjet att prata med i Ludvika häromdagen som då påstod att det var araber som lärt oss nordbor det här med jordbruk, att Putin var inblandad i fler militära konflikter de senaste 100 åren än USA och att vita svenska män var våldsamma mot kvinnor i mycket högre utsträckning än MENA-män.

Men detta utgör alltså ett av undantagen då betydligt fler uttryckt sig positivt om vår närvaro. Tyvärr är det dock inte så att ens en bråkdel av alla dessa positiva människor kommer att ansluta sig till oss. Vanligt folk är helt enkelt inte speciellt intresserade av att föra politisk kamp oavsett om det sker i vänsterns, högerns eller vårt namn och dessutom upplever de ofta att de har för mycket att förlora på att vara aktiva själva. Det är bekvämare att låta oss andra ta fajten.

Det är inte heller ens så att merparten av de positiva människorna kommer att rösta på oss, för det här med att ”taktikrösta” på Sverigedemokraterna tycks inte bara gälla för boomers utan också vara extremt djupt rotat även bland det nationellt vakna folket. Till och med bland flera veteraner i den nationella rörelsen.

Men, gudarna vet att det finns mycket sympatiskt inställt folk där ute och att man stöter på många av dem när man bedriver gatuaktivism. Som den medelålders mannen, i kläder som säkert kostade nästan lika mycket som hela min garderob, och som ivrigt berättade att han tyckte det vi gjorde var riktigt bra och att han verkligen stod bakom oss, eller den ett par år yngre arbetarkvinnan som sken upp som en sol och nästan var tårögd när hon ropade ut hur mycket hon älskar oss. Dessa bägge bara för att ta ett par exempel av vad jag personligen upplevt de senaste dagarna.

Även om vi så inte skulle få en enda röst mer än de av våra egna medlemmar så menar jag att det varit värt att ställa upp i valet. Vi har vunnit så otroligt mycket även om vi inte skulle komma in någonstans. Vi har normaliserats, vi har fått en stor del människor att uppskatta oss och vilka vi är och vi har fått flera av våra meningsmotståndare att åtminstone förstå att vi inte är sådana kriminella terrorister som de genom etablissemangets omsorg fått för sig att vi var. De har istället med tydlighet kunnat se att vi kan stå i flera timmar på en och samma plats väldigt många gånger utan att ens tillstymmelse till bråk uppstått.

Givetvis skulle det vara helt fantastiskt om vi lyckades ta ett mandat någonstans, men det är inte på något vis avgörande. Resan skulle kunna sägas vara målet och vi har trots allt gjort en fantastisk resa!

Själv tycker jag inte bara att den offentliga aktivismen varit rolig utan också basaktivismen. Jag har aldrig förstått mig på de som uttrycker att detta skulle vara tråkigt. Även om offentlig aktivism oftast är roligare så är det ändå en tillfredsställande känsla att ha varit med och täckt en hel stadskärna med klistermärken och affischer eller att ha försett ett helt samhälle med flygblad. Även om man kanske vid denna form av aktivism inte får se så mycket reaktioner själv, så finns ju klart ändå vetskapen där. Vetskapen om att man skapar reaktioner – negativa som positiva – och att man formar människors tankar – man påverkar människors liv.

Tänk hur fantastiskt det är att få göra det, hur betydelsefullt ens eget liv då är istället för om man bara lever för sig själv och har som höjdpunkt för veckan att kolla på tv eller att dricka sig stupfull. Nej, det vi sysselsätter oss med är ”sann livskvalité” som en kamrat till mig uttryckte det häromdagen.

Givetvis kan och ska man värdera nyttan kontra kostnaden. Är det värt det? Rent ekonomiskt sett kan det hända att man skulle nå större framgång med andra tillvägagångssätt, men om vi också räknar in dessa högre värden som jag pratar om så säger i varje fall jag definitivt JA, det är värt det! Jag har säkert personligen delat ut 100,000 flygblad i mitt liv och skulle med glädje dela ut lika många till innan dagen jag dör om det framförallt ska tas hänsyn till min trivsel eller inte.

Jag är tämligen övertygad om att de som påstår att de ogillar att bedriva aktivism – offentlig såväl som basaktivism – det är antingen lata eller fega människor som aldrig någonsin faktiskt har varit med och gjort det själva på riktigt, eller sådana som en gång kände precis som jag, men som sedan på grund av passivitet glömt bort hur fantastiskt det faktiskt är.

Eller som en annan kamrat uttryckte det i ett samtal med mig i veckan:

Mycket aktivism får en att vilja bedriva ännu mer aktivism och ju mer aktivism man bedriver desto roligare blir det!

Säkerligen gäller väl också motsatsen. Är man borta från aktivismen en tid så glömmer man bort hur kul och givande det faktiskt är på ett rent individuellt plan och det alldeles oavsett de effekter det ger. Faktum är dock att jag knappt ens skulle önska min värsta fiende att inte få uppleva den helt otroligt härliga känsla som jag och många andra i vår organisation just nu bär på.

Känner du dig lite ringrostig så är det okej, men det är precis som med träning eller att upphöra med en dålig ovana – det blir enklare och roligare ju mer du håller på och allra svårast är det såklart precis i början när du måste mota dina egna inre demoner i grind. Tror du mig inte så vänligen försök motbevisa mig genom att avsevärt höja din aktivism-nivå från och med imorgon – och hur värdefullt skribentarbete eller internetaktivism än må vara, så måste det för denna utmanings skull vara verklig fysisk aktivism sida vid sida med en eller flera kämpande kamrater. Jag garanterar dig att du kommer ha en givande tid framför dig!

Min största utmaning som ledare nu framöver kommer vara hur vi ska använda all denna positiva energi som finns i och kring vår organisation just nu till något annat när valdagen är förbi. Hur ska vi kunna flytta energin till något annat istället för att den ska fara ut genom rutan, samt hur vi ska få fler människor, både inom och utanför Nordiska motståndsrörelsen att smittas av den och själva börja komma in rejält i matchen och förstå hur fantastiskt det känns att få vara med och göra skillnad.

Det är dock en väldigt svår uppgift för det är sällan man har ett så konkret mål att arbeta mot som just under valkampen – än om det är ett svåruppnåeligt mål som påverkas av andra faktorer än de vi kan styra över. Nej, allra enklast och bäst vore det såklart om valkampen aldrig tog slut.

Avslutningsvis i denna artikel vill jag passa på att tacka alla som uttrycker sitt stöd till oss varhelst vi visar oss – det betyder otroligt mycket och ger en verkligen påfyllning av såväl energi som hopp och livsglädje. Tack till alla som också tar det ett steg längre och faktiskt röstar på oss. Ännu mer tack till alla som står kvar vid vår sida eller nu väljer att ansluta sig till oss!

Störst tack av alla vill jag dock rikta till er kamrater som varit med dag ut och dag in, ni som i ur liksom i skur den senaste tiden spridit vår organisations namn och ideologi och därigenom till stor sannolikhet verkligen både förstår och instämmer med varenda ord jag skrivit i denna artikel. Tack, inte bara för att ni med er offervilja är med och befriar vårt folk, utan också för att ni gör mitt liv såväl roligare som bättre på ett rent personligt plan.

Tack för att ni med ert leverne hjälper mig att påminnas om att det är förbannat kul att vara aktiv nationalsocialist och det alldeles oavsett vilka valresultat vi når!